"Tunga händer på mina axlar.
Kväver min ork, drenerar min livskraft.
En röst ekar inom mig, 'Titta, se mig här'
Vänder mig om för att se vem, men det finns ingen där.

Hoppet flackar, vill överge mig.
Jag kan inte släppa dig, du får mer tid.

Mina tankar vill inte organisera sig,
allt blir ett virrvarr av upprörda känslor och hopp om en ljusare tillvaro.

Plötsligt är händerna på mina axlar igen, tyngre än sist.
Fråga inte varför, gör inte det. Jag stannar hos dig, tills du ger mig frid."


Den bara komm till mig då jag satt på jobbet. Jag vet inte om det är jag eller någon annan som genom mig skrivit den. Den käns så underlig men samtidigt så beskriver den ngt jag känner inombords. Denna dag har varit både intressant och jobbig. Att allt ska vara så förbaskat komplicerat här i livet. Då man väl sitter med tråden, till en början av ett värdigt liv, för att sedan bli av med det i ett jordskred. Vill gråta blod, men gör det inte.