Jobb hela tiden, känns som jag aldrig får sova, aldrig får vara mig själv. Alltid någont som bryter min tid.. Kom nyss hem, och får ingen ro, hur ska jag kunna somna?Aldrig har livet varit så tomt som nu. Ständigt tomrum..
Saknar någon att hålla om, höra eller känna någon annans hjärtslag medans man sakta slumra in.
Få stirra mig blind i de vackraste ögonen jag kan tänka mig.
Hålla om min älskade och bara existera tilsammans, här och nu.
Önskar jag kunde gråta floder, men vem skulle lyssna? Vem skulle bry sig?
Är jag alltid så här negativ? Nej verkligen inte, bara då jag är själv, vilket jag är för mycket... Varför? Självförvållat, till stor del, kalla det självbevarelsedrift.
Känns som jag bara svamlar om mig själv, vem eller vad ska jag svamla om annars?
Tur jag bor bortom allas räckvidd. Jag kan bara räddas av mig själv..
"Vill du plåga dig själv - låt mig göra det
Vill du svimma - gör det nån stans mjukt
Vill du skaka och ramla ihop - låt mig vaka över dig.
Vill du svälta dig själv eller kräkas - Gör det då, för jag kan inte göra något för att hindra dig."
